'

Hej!
idag var jag hos psykologen och vi pratade om min barndom.
berättade hur min mamma försökte skilja mig och camilla åt.
och varför jag har avbrytit kontakten med min mamma och mina små syskon.
hon började prata om svek.
ja jag kännerm ig sviken av mamma ja. men jag hatar henne inte för det, jag hatar henne för den personen hon är och hur hon har beteet sig som hon har gjort.
jag kommer aldrig kunna se henne som min mamma igen.
för att hon har aldrig varit en mamma.
de ända saken hon har lärt mig är hur man inte ska va som mor.
minns när jag va 9 år gammal och sa att jag inte fick träffa camilla igen.
men de struntade jag i.
hur kunde mamma ta ifrån mig min ända trygghet som jag hade som barn?
min hjälte min skyddsängel camilla.
jag kommer nog aldrig kunna gottgöra henne för allt som hon har gjort för mig
älskar henne så mkt.
mina små syskon som jag kunde gett mitt eget liv för småttade mig rakt upp i ansiktet.
dom har sagt och gjort saker som jag aldrig kan förlåta.
idag så struntar jag i vad som händer som.
om dom skulle åka illa ut lr på allvarligt sjuka skulle jag inte bry mig.
de skulle inte röra mig i ryggen.
och inte en tår skulle jag fälla för dom.
jag låter iskall men de e så jag menar tyvärr.

jag har lärt mig att livet kan förändras i vilket ögonblick som helst.
så uppskatta de ni har innan det blir försent.

och sen så har jag skyldkänslor för att jag har förstört charlottes julafton..
förlåt gumman.

nu ska jag tillbaks och se på film..

ha de
och lova mig nu att ta hand om varandra.